Fredrik Backman – Författaren som lockar fram många skratt

14408137_1100160173406251_1027007861_o

Fredrik Backman är författaren som har gjort succé med böckerna En man som heter Ove, Min mormor hälsar och säger förlåt, Britt-Marie var här och Saker min son bör veta om världen.

I höst är han aktuell med sin nya roman Björnstad. En bok om vad ett lag kan betyda för en liten stad. Om killar som spelar hockey och har hela stadens förväntningar på sig. Det finns även ett oförlåtligt brott, hur man blundar och låtsats som ingenting på vägen mot framgång.


Vi läsare har mött många charmiga karaktärer genom dina romaner; Alf, Varghjärta, Någon m.fl. Är dessa karaktärer färdigskrivna om eller kommer vi få läsa mer om någon bifigur i framtiden?

Jag vet inte än. Det var väl inte på rak arm meningen att Britt-Marie från ”Min mormor hälsar och säger förlåt” skulle vara med i fler historier än den, men det slutade med att jag skrev 400 sidor bara om henne i ”Britt-Marie var här”. Så vi får se. Jag är uppenbarligen rätt dålig på att hålla mig till saker jag planerat.

Jag upplever att du har ett tydligt budskap i varje roman. Är budskapet/syftet något du tänker på innan du skriver eller uppstår det under skrivandets gång?

Det beror ju helt och hållet på vilket ”budskap/syfte” du tänker på. Om en roman på flera hundra sidor bara har ett enda budskap eller syfte skulle jag nog helt ärligt betrakta det som ett enormt misslyckande. Det är väl i alla fall meningen att man ska försöka hinna berätta mer än en sak om man tar upp så mycket av någons tid, tror jag.

Jag personligen är väldigt förtjust i Britt-Marie. Hon framställs som en gnällkärring emellanåt men hennes stora hjärta lyser igenom många gånger i både Min mormor hälsar och säger förlåt och Britt-Marie var här. Hur uppstod Britt-Marie för dig?

Min fru läste manuset till ”Britt-Marie var här” och när hon var färdig var hennes absolut första kommentar: ”Ja du, Fredrik, du har i alla fall aldrig skrivit något om en person som är så SJUKT lik dig själv som Britt-Marie är!”. Jag antar att det på sätt och vis svarar på frågan.

Är du som Elsa och mig ett stort Harry Potterfan?

Ja. Men Elsa hade nog tyckt att jag var en jävla n00b. Eller vad ungarna nu kallar vuxna som inte fattar ett skit nuförtiden.

Din nya roman Björnstad är allvarligare än dina tidigare romaner. Fick du ändra något i sättet att skriva?

Nej. Eller jo. Eller…vad fan. Den är ju mer personlig. Så den var svårare att skriva, bara av den anledningen. Det är väl lite som att gå upp på en karaokescen och faktiskt försöka sjunga bra. Man tar kanske kritiken mer personligt då. Men den största skillnaden, rent skrivtekniskt, var att jag har ett skiftande berättarperspektiv den här gången. I de andra romanerna följde historien bara en persons väg, men i ”Björnstad” är det kanske…jag vet inte, 10-12 ganska bärande karaktärer? Det blir ju annorlunda, allt blir mycket mer koncentrerat och det ställer andra sorters krav på en historia, det är som att byta musikstil. Och en intressant bieffekt av det var faktiskt att jag upptäckte hur stor plats FÖRFLYTTNING tar i en bok med en ständigt närvarande huvudperson, jämfört med en bok med växlande berättarperspektiv. Följer man bara en person måste man hela tiden göra en värdering av exakt hur mycket läsaren måste veta om exakt varenda moment av varenda dag i huvudpersonens liv: Måste jag berätta att Britt-Marie borstar tänderna? Måste jag berätta att hon bestämmer sig för att åka till affären innan hon faktiskt åker till affären? Måste jag berätta HUR hon kommer till affären? Det där problemet undkommer man helt om man skiftar berättarperspektiv, för så fort man lämnar en av karaktärerna och börjar berätta om en annan så kan den första ha förflyttat sig hur långt som helst när man växlar tillbaka utan att läsaren reagerar. ”Å fan, nu har karaktär 1 rest till Italien medan karaktär 2 kokade kaffe, jahaja”. Och så bara accepterar man det. Vilket inte alls funkar om man bara följer en karaktär hela boken.  Det kan kanske jämföras med hur man ser på teater jämfört med hur man ser på film: På teater måste en skådespelare gå av scenen och kanske byta kläder och plats och dekor för att kunna byta scen. Där måste man tänka extremt mycket på övergång och förflyttning. På film klipper man bara till nästa scen, och så är alla i Italien.

Björnstad släpptes precis men jag antar att du tänker på nästa bok redan. Kan du avslöja något om dina skrivplaner?

Jag skriver ”Björnstad – Andra säsongen”. Den kommer nästa år, är det tänkt, om inte förlaget ändrar sig och slutar svara i telefon när jag ringer. Det har hänt förr.

Till sist har jag två frågor jag ställer till alla författare jag intervjuar. Om du fick vara en valfri karaktär i valfri bok, vem skulle du vilja vara?

Falkor i Den oändliga historien eller killen som driver bageriet i Fylke.

Vilka tre saker skulle du ta med dig till en öde ö?

Ost, en båt och min bästa vän Riad. Han är sjukt bra på att ro.


Kommentera