Anders Winckler – Debutanten som planerar för framtiden
Anders Winckler debuterade i september med deckaren Gamla tiders skuld. Jag hade nöjet att få träffa Anders under Bokmässan i Göteborg och nu även fått möjlighet att ställa några frågor om hans författarskap. Gamla tiders skuld är en pusseldeckare där vi möter kriminalinspektör Andreas Johansson och journalisten Carina Lindqvist. En man hittas bakom en lada och Andreas börjar leta efter mördaren. Under utredningen träffar han på en mamma som undrar vad som har hänt hennes dotter 20 år tidigare. Han kan inte släppa fallet och börjar leta efter samband mellan mordet och den försvunna flickan.
Hur växte idén till Gamla tider skuld fram? Kom den plötsligt eller är det något som formats under en lång tid?
Inför releasen gick jag tillbaka bland mina gamla datafiler och hittade de första spåren av boken under våren 2010. Sommaren det året hade jag en excelfil med kanotisterna och de grova dragen i vad som hände, både när Angelica försvann och när Tommy blev mördad.
De äldsta texterna jag kan se spår av i boken som den blev är från 2014, så det tog ett tag innan jag började skriva.
Men, sedan är det mycket som växt fram under åren. Till exempel hade Andreas en kvinnlig kollega med sig från Rikskrim i de första texterna och varken Carina eller Hansson fanns med på det sätt de gör nu. Carinas relation med sin mamma har växt fram medan jag skrev och samma sak med Andreas och Johannas serie telefongräl.
Gamla tider skuld är del ett i din serie. Har du redan nu en idé om hur många böcker du ska skriva och vad de ska innehålla eller tar du en bok i taget?
Det finns en underliggande plot som skall följa genom de fyra böcker jag planerat att skriva. Den har tonats ner kraftigt i Gamla Tiders Skuld, så läsaren uppfattar den nog mest som att det finns en del småsaker man inte förstår varför de skall vara med. Idén till denna plot är ännu äldre än idén med brodern som vill ta reda på vad som hände med hans syster och återträffspaddlingen.
Nästa bok är klar både som synopsis och ett kort råmanus där ryggraden i handlingen finns med. För den återstår nu ”bara” att skriva texten. Säkert kommer det att ge upphov till nya idéer som skall arbetas in, men i stort sett vet jag i detalj vad den skall handla om. Andreas är nu tillbaka i Göteborg och hans första fall efter föräldraledigheten blir en kvinna som hittas hängd i Mölndal, bara ett par hundra meter från där jag bor i verkligheten. Carina är som av en slump i Göteborg och får nys om fallet.
Tredje boken har jag en vagare idé om. Ännu en gammal tanke jag haft i tio år som kanske skall få se dagens ljus i och med den boken.
Fjärde boken kommer, som jag har tänkt, mest att handla om den bakgrundshistoria som växer i utrymme bok för bok. Andreas och Carinas vänskap kommer att ställas inför mycket svåra prov, och de hamnar på olika sidor tills … ja, vi får se.
Vad tycker du är det bästa med böcker?
Som läsare är det mängden information som kan överföras på kort tid. Skall man få en idé eller ett skeende förmedlat finns inget bättre sätt. Musik och bilder har sina fördelar, men kan inte ersätta texten.
Som författare är det enkelheten. Att kunna forma sin värld och berätta sin historia kräver inget annat än tid och en penna (eller en dator). Man kan äga sitt projekt helt själv och har oändlig frihet att forma berättelsen hur man vill. Åtminstone i teorin.
Var det svårt eller en utmaning att skapa karaktärer så som Britt Hult? Någon som har gått igenom en förälders värsta mardröm och att sätta sig in i hennes situation.
När jag hittade på historien var mina barn små. Min äldsta var sex år. Då var det fortfarande mig själv jag skrev om, både ur mina minnen i tillbakablickarna, och min nutid i jubileumspaddlingen. Den vidriga upplevelsen att förlora ett barn i en tonårssituation var avlägsen. Då tror jag mitt fokus låg på Harrys sorg.
När jag första gången skrev scenen där Andreas träffar Britt så var barnen lite äldre. De hade börjat ta sig själv till kompisar och så, även om de var långt ifrån tonåringar. Britts öde kom då lite närmare och jag fick mer kött på benen i den scenen.
När jag lämnade ifrån mig manus för sista gången var min äldsta son tonåring och äldsta dottern hade fyllt tolv. Då var det inte längre i första hand mina minnen från för länge sedan som var Harry och Angelica. Det var plötsligt jag som var Britt, och mina barn var inte mycket yngre än Angelica. Jag tror det har förändrat texten efterhand.
Men generellt tror jag att ett förlorat barn, eller kanske ännu värre att man inte riktigt fått veta vad som hände, är en så stark känsla att den går in i en vare sig man har barn eller inte. Och när man väl fått in den i sig själv så gäller det att få den att komma fram i texten. Jag har tvingats släppa på och inte hålla igen. När jag sedan haft en text som dryper av känslor har jag tagit fram sandpappret och slipat bort den värsta smeten så att det som blivit kvar har en uthärdlig yta. Hur bra jag lyckats lämnar jag till andra att bedöma. Det har varit svårt att få till rätt nivå.
Jag tänkte på det häromdagen. I nästa bok är flickan som råkar illa ut några år äldre. Det är som om jag omedvetet flyttat det hemska ett steg bort från mina egna barns ålder. Hade jag skrivit Gamla Tiders Skuld idag hade nog Angelica varit sjutton eller så istället.
Vad läser du helst själv för något?
Det är väldigt olika. Tittar i min StoryTell-historia för senaste halvåret och den berättar nog en hel del. Svenska deckare, faktaböcker om historia, några klassiker, anglo-saxiska actionthrillers, och senast Begravningsplatsen i Prag av Umberto Eco. Även om jag inte läst någon fantasy på ett tag måste den genren också med.
Om du fick välja en redan publicerad bok och sätta ditt namn på. Vilken skulle du välja?
Oj, svåraste frågan av alla. Men det får nog bli trilogin Sagan om Ringen. Det är den boken som betytt mest för mig som läsupplevelse betraktad, och den bildade en genre och en värld som jag spenderat mycket tid i både som läsare och som rollspelare. Jag skulle väldigt gärna ha skrivit de böckerna.
Men jag blir inte besviken om det visar sig att det var jag som skrev Pesten, Processen, Idioten eller Vem älskar Yngve Frej heller.
Vilka tre saker skulle du ta med dig till en öde ö?
En satelittelefon att ringa efter hjälp med vore toppen. Men om man inte får fuska, och det inte får vara människor, så får det bli … en skrivmaskin, en fotboll och en gitarr.
Stort tack till Anders för att du har tagit dig tid att svara på mina frågor!